På äventyr med Suawi och Lumo
Bakom
nästa krök
Två par mjuka tassar. En stor portion nyfikenhet.
En vän på resan
Suawi vecklade ut kartan. Lumo tittade över hennes axel. ”Om vi håller den åt andra hållet kanske det blir närmare”, sa han.
Suawi vände på kartan. Sedan vände hon tillbaka den.
”Nu är vattenfallet högst upp.”
”Då låter vi nog bli.”
Lumo var hennes vän: en grå gosedjursvarg med mjuka öron och en grön halsduk. Precis som Suawi var han egentligen ett gosedjur. På resor satt de gärna vid fönstret, tätt intill varandra, medan främmande platser gled förbi utanför. Men i deras berättelser stannade det sällan vid utsikten.
I dag stod de mitt i en skog. Det doftade fuktig mossa, någonstans brusade vatten och solljuset föll genom löven ned på stigen.
På kartan var en port inritad.
”Den vill jag hitta”, sa Suawi.
Lumo lyfte sin lilla lykta. ”Då går vi och letar.”
En planka i taget
Bakom nästa krök tog den fasta stigen slut. En hängbro ledde över bäcken, som föll i små vattenfall över klipporna under dem.
Suawi satte en tass på den första plankan. Bron rörde sig lite.
Hon drog tillbaka tassen.
”Den vet väl att vi kommer?”
Lumo kände på repet och höll fast i det. ”Nu vet den säkert.”
Han väntade tills Suawi var redo. Det tyckte hon om hos honom. Lumo sa inte hela tiden att saker var jätteenkla. Han fanns bara där.
Hon stoppade undan kartan för att ha en tass fri till repet. Sedan började de gå. En planka, en till, en liten paus.
På en av plankorna längre fram hade ett yttre hörn brutits av. De stannade på den hela plankan framför och tittade noga. ”Då håller vi oss i mitten”, sa Suawi.
Mitt på bron stannade Suawi. Vattnet glittrade där nere. Bredvid bron växte ormbunkar ur en klippskreva.
”Härifrån ser man mycket mer”, sa hon.
”Det var därför jag gick så långsamt”, svarade Lumo.
Suawi tittade ned på hans tassar. Han satte också varje tass precis mitt på plankorna.
Hon log och gick vidare.
Porten med tassen
På andra sidan ledde en trappa upp till en gammal stenport. Murgröna hängde över valvet. Högt där uppe var en stor tass uthuggen i stenen.
Suawi lyfte sin egen framtass och jämförde.
”Någon har varit här före oss.”
”Någon med ganska stora tassar”, konstaterade Lumo.
Bredvid ingången stod en varg av sten. Lumo stannade artigt.
”God dag.”
Vargen teg.
”Han vaktar porten”, viskade Suawi.
Lumo nickade. ”Då stör vi honom inte i arbetet.”
Tillsammans gick de genom valvet. Bakom det låg en liten gård full av gräs och vita blommor. En bänk stod i solen. Genom en öppning i muren kunde de se tillbaka ända till bron.
Suawi tog fram kartan. Gården var bara en pytteliten fyrkant på den.
”De har glömt bänken.”
Lumo tog av sig ryggsäcken. ”Tur att vi kollade.”
En plats på kartan
På bänken delade de sin matsäck. Lumo ställde lyktan bredvid sig och Suawi slätade ut kartan i knät.
Med en liten blyertspenna ritade hon en bänk bredvid porten. Under den skrev hon: ”Fin plats för en paus. Testad av två.”
En stund sa de ingenting. De lyssnade på vattnet och lövens prassel. Lumo hade en liten mossbit på halsduken. Suawi plockade försiktigt bort den.
Sedan pekade han mot den smala stigen som försvann mellan träden bakom gården.
”Undrar vart den leder?”
Suawi tittade på kartan. Just där tog papperet slut.
”Det tar vi reda på en annan gång.”
För i dag hade de hittat porten. Nu ville de tillbaka medan solen fortfarande lyste på bron. Suawi vek ihop kartan, lite noggrannare den här gången.
”Nästa gång tar vi med en större.”
Lumo tog på sig ryggsäcken. ”Och mer matsäck.”
Det var de genast överens om.
Vi ses på nästa resa.